Varför är arbetsmarknaden inte mer flexibel för oss med NP-diagnoser? 

Det sägs att den psykiska ohälsan ökar. Ja, det gör den. Men vad beror det på? Enligt mig, så finns det en rätt så logisk förklaring. Arbetsmarknaden. Jag ska förklara.

Arbetsmarknaden är inte den enda aspekten per definition - värt att komma ihåg!

Det är en väldigt hård arbetsmarknad idag. Den har blivit snävare vilket gör att de som inte passar in i mallen (alltså vi med npf) gallras ut. Det är inte många arbetsgivare som är villiga att anställa oss med npf, tyvärr. Vilket är sorgligt men samtidigt är det deras förlust. Att sållas bort på grund av ens diagnos hela tiden, gör knappast underverk för psyket. Jag förstår inte vad man är så rädd för? Vi med npf-diagnoser har mycket att tillföra på arbetsmarknaden. Om vi fick chansen. Att vi sållas bort på grund av våra diagnoser, är förgörande för hela vår livssituation samt så är det diskriminering.

Arbeten idag ställer så höga krav på hur en ska vara såsom flexibel, utåtriktad och social etc. Men arbetsgivare borde bli mer flexibla genom att anställa personer med npf. Eller hur?! Det är nästan lite tragikomiskt över det hela.

Många med npf diagnoser har fått kämpa hela livet. Genom skolan till arbetslivet. Kämpat sig fram för att skapa sig en bättre tillvaro. Stångat sig blodiga för att ens få ihop ett liv. Jag har det i alla fall. Många med mig kan säkerligen skriva under på att man har flera smärtsamma erfarenheter i bagaget. Det har jag.

Till råga på det får man höra att man borde anstränga sig mer, kämpa lite till eller att man bara är lat, obegåvad, dum etc. Att ens ekonomi är körd i botten är ens eget fel. Då får man skylla sig själv.

"Det är väl bara att skaffa ett jobb? Hur svårt ska det vara?!" Känner ni igen den kommentaren? Jag gör det. Alltför ofta. Ja du, om det vore så enkelt. Eller att man lever på bidrag bara för att det är så himla flott?! Ja, jag väljer hellre att leva på bidrag. Det är ju så jävla glassigt. Jag lever verkligen loppan. Visst, jag får endast ut 4000:- och för dom pengarna står jag på Stureplan och vaskar champagne. Jamen, hallå! Ibland blir jag så förbannat trött på onödiga och korkade kommentarer som dessa. Det är inte som att jag valt att leva på bidrag. Men jag blir ju illa tvungen då jag inte ses som anställningsbar, tydligen. Det jag får ut, 4000:- /månad räcker knappt till hyra. Som tur är så har jag en sambo som jobbar. Men jag vill inte leva på honom. Jag vill kunna betala min egen skit. Bara för att förtydliga, jag vill arbeta och inte tvingas leva på bidrag. Alltför ofta får man höra att man är negativt inställd, har en dålig attityd etc. Nej, jag är bara realistisk och säger som det är. Men kalla det vad du vill.

Många med NPF - diagnoser sållas tyvärr bort, vilket leder till ett livslångt kämpande och en ofrivillig arbetslöshet. Man är ingen sämre människa bara för att man råkar ha en diagnos. Visst har man svårigheter, men man har även styrkor. Det är så synd att man inte vill ta vara på oss. Vi har styrkor som tex neurotypiker inte har. Fick vi chansen skulle vi kunna tillföra en hel del på arbetsmarknaden.

Ekonomin är en annan aspekt som blir lidande. Vi har också hyra, mat och räkningar att betala. Allt som oftast täcker pengarna knappt det. Att behöva gå omkring och oroa sig för sin ekonomi varje månad är oerhört tärande. Det sätter sig främst på psyket. Livet blir en enda ond spiral.

Till frågan om varför den psykiska ohälsan ökar. Ja, svaret har ni ovan. Till politikerna vill jag säga att ni borde börja tänka på oss med funktionsvariationer.

Läs mer av Carolina på autismensansikten.wordpress.com

ST: Carolina sitter och
ser in i kameran. Hon har
stängd mun med ett 
léende på läpparna.
Hennes hår är axellångt
och brunt. Hon har ett
svart linne på sig. På sin
högerarm har hon en
tatuering med en
skrattande Marilyn Monroe.
I bakgrunden syns en
hylla med många böcker. 

/Carolina Alexandrou/