Ståträning då & nu
Min kropp är inte som den var en gång i tiden. På både gott och ont. När jag hade börjat gå gick jag ofta. Jag träffade min sjukgymnast regelbundet varje vecka. Så höll det på fram tills jag blev lite äldre.

Ju äldre jag blev ju mer jobbigt tyckte jag att det var att stå på benen. När jag hade skov av reumatismen kunde jag inte stå alls vilket gjorde det mer svårt även mellan skoven. Jag fick träna upp mig gång på gång. När jag var i 10-års åldern övergick jag från rullator och skenor till ett ståskal. Det använde jag mig av under lektionstid i skolan. Det innebar att jag fortfarande tränade mina ben, och resten av kroppen, men jag gick ingenting på benen. Övrig tid använde jag mig av rullstol. Något år senare fick jag en stårullstol så ståskalet blev utbytt. När jag började på gymnasiet tröttnade jag alltmer på ståendet för jag tyckte inte att det gav mig någonting. Jag sa till slut hejdå till stårullstolen. När jag ser tillbaka till den här tiden hade jag önskat att omgivningen inte hade gett upp så lätt. Ansvariga hade gärna fått tjata på mig lite till och sett till så att jag fortsatte med träningen. Jag var 16 år och tyckte att det var tråkigt att ståträna men det gjorde mig ändå gott även om jag inte upplevde det så då.
Taggat med:
Sjukgymnastik, ståträning, Ryggmärgsbråck, Spina Bifida, MMC, Reumatism
Föregående inlägg: Mammas anteckningar jun 1987 - dec 1987
Nästa inlägg: Ryggmärgsbråck i olika former
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar