Min kropp är inte som den var en gång i tiden. På både gott och ont. När jag hade börjat gå gick jag ofta. Jag träffade min sjukgymnast regelbundet varje vecka. Så höll det på fram tills jag blev lite äldre.

Ju äldre jag blev ju mer jobbigt tyckte jag att det var att stå på benen. När jag hade skov av reumatismen kunde jag inte stå alls vilket gjorde det mer svårt även mellan skoven. Jag fick träna upp mig gång på gång. När jag var i 10-års åldern övergick jag från rullator och skenor till ett ståskal. Det använde jag mig av under lektionstid i skolan. Det innebar att jag fortfarande tränade mina ben, och resten av kroppen, men jag gick ingenting på benen. Övrig tid använde jag mig av rullstol. Något år senare fick jag en stårullstol så ståskalet blev utbytt. När jag började på gymnasiet tröttnade jag alltmer på ståendet för jag tyckte inte att det gav mig någonting. Jag sa till slut hejdå till stårullstolen. När jag ser tillbaka till den här tiden hade jag önskat att omgivningen inte hade gett upp så lätt. Ansvariga hade gärna fått tjata på mig lite till och sett till så att jag fortsatte med träningen. Jag var 16 år och tyckte att det var tråkigt att ståträna men det gjorde mig ändå gott även om jag inte upplevde det så då.

Reumatismen ger sig inte till känna speciellt ofta numera. Den var aktiv när jag var i yngre ålder men har nästan försvunnit helt. Barnreumatism brukar försvinna i vuxen ålder. Jag tar fortfarande medicin, samma sort som jag alltid har tagit. Ett finger eller en handled kan ge sig till känna emellanåt men idag är det ingenting som stör mig. Kroppen har däremot blivit sämre på grund av reumatismen. Jag är lite sned i ryggen och mina ben går inte att räta ut helt. Detta är ingenting som kommer att bli helt bra. Jag har på senaste dock blivit mer intresserad av att träna för att bli bättre i kroppen vilket har tagit mig in i gymmets värld. Jag tränar också sedan ett år tillbaka på mitt stående hos sjukgymnast igen, den här gången på mitt eget initiativ. Det kommer aldrig att bli som det en gång varit men minsta tecken på mer styrka gör mig gott, både fysiskt och psykiskt.

Hjulen snurrar, hjulen rullar...
/Rebecka/