Jag har alltid varit rullstolsburen sedan födseln och kommer vara det resten av livet också. Personlig assistans har jag haft sedan LSS trädde i kraft 1994. I det här inlägget som gästbloggare kommer jag att berätta om mina egna erfarenheter av behovsbedömningar och omprövningar. Det är en berättelse om hur staten via FK från början verkligen varit intresserad av mina verkliga behov men efterhand tog sig allt större friheter att inkräkta på min personliga integritet och ifrågasätta mina verkliga behov av personlig assistans.

När jag beviljades personlig assistans 1994 var jag 18 år gammal. Hur såg behovsbedömningen ut då? Ärligt talat minns jag ingenting av behovsbedömningen. Hade det varit en obehaglig upplevelse hade jag kommit ihåg den men jag minns som sagt ingenting. Några år senare skulle jag börja plugga i en annan stad. Flytt hemifrån innebar behov av mer assistanstimmar. Hur såg behovsbedömningen (enbart det ökade behovet) ut då? Det enda jag kommer ihåg var ett samtal med handläggarna som gjorde noteringar utan att ifrågasätta hade jag hade stora behov av personlig assistans.

De numer fruktade omprövningarna av personlig assistans fanns med på ett tidigt stadium i reformens historia men det var fram till början av 2010-talet något helt annat än de skräckupplevelser de kom att utvecklas till efter det. FK höll inte så hårt på två år, det kunde gå 3-4 år och när de väl gjordes var det bara en avstämning av läget. Funkar allt bra, har du tillräckligt med timmar? Ja, allt funkar bra brukade jag svara, jag har alla timmar jag behöver. OK, då fortsätter vi med gällande beslut – klart! 

År 2010 behövde jag flera timmar. Vid den här tiden hade debatten om fusk och höga kostnader kommit igång men jag var inte alls orolig för att inte få de nödvändiga timmarna. Så pass sent som 2010 upplevdes inte omprövningen som något obehagligt eller att Försäkringskassan ifrågasatte mina behov.

Nästa omprövning dröjde till 2013 och det var första gången jag fick känna av de allt kyligare vindarna som blåste över oss. Jag fick ett brev från Försäkringskassan som innehöll ett formulär på 20-25 sidor. Nu ville svenska staten veta allt och jag menar verkligen allt om hur mitt liv såg ut där inte ens de mest intima delarna lämnades i fred. Jag hade dittills aldrig känt mig så förnedrad och förödmjukad. Fortfarande fanns ändå ett intresse av att se till mina behov i stort. När jag fick träffa handläggaren var personen riktigt hygglig och ifrågasatte inte de behov jag uppgav. Resultatet blev att jag fick behålla alla assistanstimmar, d v s dygnet runt assistans.

Ytterligare ett år senare meddelade Försäkringskassan att i framtiden skulle alla som redan genomgått den hemska omprövningen inte drabbas av detta, framöver skulle det återigen bara vara avstämningar av läget. När det var dags för mig nästa omprövning, d v s 2015 visade det sig stämma för egen del. Återigen var det bara en avstämning av läget.

2017 hade läget ändrats radikalt till det sämre. Ett mycket stort antal personer förlorade statlig assistansersättning 2016-2017. Inför omprövningen nu var jag riktigt rädd. Och omprövningen blev verkligen en mardröm. Nu var handläggaren totalt ointresserad av mina verkliga behov. Allting ifrågasattes, det kändes som jag befann mig i en rättegång anklagad för ett brott. Vad brottsanklagelsen gick ut på klargjordes aldrig.

Någon månad senare fick jag ett förhandsbesked s.k. kommunicering från Försäkringskassan. Nu ville staten dra in all assistansersättning för mig – från dygnet runt assistans till ingenting. Plötsligt ansågs jag ha grundläggande behov på bara 12 timmar/vecka istället för 29…

 Jag befann mig nu på kanten av stupet men hade en otrolig tur. Bara 3-4 dagar efter kommuniceringen meddelade Försäkringskassan att alla omprövningar stoppas!

Alltså fortsatte beslutet från 2013 att gälla och där befinner jag mig än idag. Jag har all assistans jag behöver men vet samtidigt att om staten hypotetiskt genom Försäkringskassan med nuvarande regler gör en ny omprövning är det kört för mig. Den rädslan delar jag med tusentals andra assistansanvändare. För de grundläggande problemen finns fortfarande kvar. Så här kan vi inte ha det. Vi som har behov av personlig assistans måste känna oss trygga i att vi får den hjälp och stöd vi behöver för att leva ett självständigt/självbestämt liv enligt LSS intentioner och Funktionsrättskonventionen (CRPD).

ST:
Thomas sitter i sin
permobil. Han är i
en hamn och i 
bakgrunden syns 
vatten och båtar. 


/Thomas Juneborg/