Det har hittills varit hyffsat lätt för läkare att komma fram till medicinska namn i koppling till mig. Jag föddes med Ryggmärgsbråck, fick Barnreumatism när jag var fyra år, Epilepsi när jag var i 20-års åldern och tyst Celiaki några år därefter. 

Man kan väl tycka att det räcker där, att fyra grejer kan vara tillräckligt. En medfödd funktionsnedsättning och tre sjukdomar. Hittills har jag inte haft något val men just nu har jag det. Jag har nyligen gjort ett val om att påbörja en diagnosresa. Min allra första. 

I ett par år har jag funderat en del och allt mer. Jag har igenkänningar samtidigt som dessa detaljer kan tillhöra en helt vanlig personlighet, min personlighet. Det är svårt att skilja på vad som kan vara vad, om det har något namn eller om det helt enkelt bara är jag. Namnet finns men om det på något vis tillhör mig vet jag inte än. Autism.

Jag har tagit en första kontakt, ett telefonsamtal med en läkare tillhörande Vuxenhab. Jag hade hoppats på någonting annat, ett annat slags samtal, men jag hoppas på nästa steg istället vilket innebär att jag kommer få prata med en psykolog. Då ska det utredas om jag ska få utredas.

Det finns en lista med detaljer nerskrivna. Detaljer om hur jag är, hur jag fungerar och känner. Sådant som jag tänker skiljer sig en del från normen och som jag kan uppleva som jobbigt. En lista behövdes, sa läkaren. Jag hoppas att det kan vara tillräckligt, att anteckningarna kan göra någon nytta. Jag hoppas på ett namn, att jag kommer välkomnas in till spectrat. Om inte så åtminstone till gränsen. Om det kan hamna ett namn på ett papper, en läkare som skriver ner att jag har en koppling till autism, oavsett typ, så kan det vara länken till någonting bättre. Det kan för min del betyda mer hjälp och mer förståelse. Som det är idag kan jag inför min hjälp nämna hur jag skulle vilja ha det med någonting specifikt, jag kan berätta hur det skulle kunna få mig att må bra och hur jag känner när det inte är på det viset. Jag kan nämna det men jag kan inte kräva någon förändring. Det jag upplever som jobbigt och som en problematik kan av andra tolkas som en del av min personlighet. Att jag är pedantisk och har ett starkt kontrollbehov, har jag fått höra. Får jag ett namn på det måste personerna bakom min hjälp anpassa sig mer utefter mig och ta mer hänsyn. För min del kan det därför spela roll om jag får ett namn eller inte. På det personliga planet spelar det inte någon större roll med en diagnos. Det kommer fortsätta att vara som nu, jag vet hur jag fungerar och vad jag upplever som jobbigt och inte. Det kan däremot vara intressant om det visar sig vara någonting, om jag ändå befinner mig någonstans där kring gränsen. Då får jag en förklaring och bekräftelse.

Min diagnosresa har precis börjat och jag har hört att det kan ta sin tid. Det återstår att se. 

 




Hjulen snurrar, hjulen rullar...