Mitt namn är Johan och jag har levt med min CP-skada i ganska exakt 30 år. Jag fick nämligen en CP-skada på grund av en syrebrist vid min födsel. Det påstås att jag var ett fullt friskt och normalt
utvecklat foster dagen innan min födelse 1991 så man får anta att ryktena om vårdens misstag hade en avgörande roll i hur mitt liv skulle bli. Jag hade kanske klarat mig från att få en CP-skada om barnmorskan hade ringt efter läkaren direkt på morgonen när mamma kom in på BB. Istället ville hon inte störa läkaren som hade jour eftersom han skulle på 1 maj-middag. Läkaren påkallades först på kvällen kring klockan 20.00. Om jag hade vetat vem denna barnmorska var så hade jag gärna tagit mig ett snack med henne. Av det jag har läst i mina journaler så finns det saker som jag inte får ihop. Saker som tyder på väldigt konstiga ageranden och ett väldigt passivt arbete. Det är surt att misstänka att min situation inte hade behövt sett ut så här.

Det som är jobbigast att leva med är alla fördomar som simmar runt som fiskar i vårat samhälle. Var man än går eller var man än tittar så finns det alltid någon som har fördomar. På grund av mitt otydliga tal så blir jag ofta ignorerad när jag försöker ta kontakt. Det kan exempelvis handla om att fråga en sak i en affär. Vill jag vara säker på att kunna fråga saker så måste jag be min assistent att fråga åt mig. Det känns väldigt irriterande att behöva parera fördomarna. Det är inte så roligt att leva med personlig assistans när man helst skulle vilja klara sig själv. Livet blir som en ond cirkel - man är inne i hamsterhjulet men man är aldrig riktigt nöjd.

Som tur är så gillar jag att skriva och har bland annat skrivit självbiografin "Mannen i CP-Trucken". Med hjälp av den tänkte jag försöka bygga upp nån form av arbete åt mig själv. Jag har jobbat som fritidsledare och bandbokare tidigare men 2017 blev jag uppsagd eftersom min arbetsgivare fick dålig ekonomi och gjorde sig av med alla anställda. Jag sökte ca 700 jobb under två års tid men jag fick knappt några svar. Jag började må dåligt och tappade ork så jag ansökte om hel handikappersättning (det som idag heter sjukersättning) som jag fick beviljad. Jag är väldigt glad för den eftersom det bidrog till att jag fick en aning mindre ångest. Nu har jag mest ångest för att jag inte klarar mig själv men det får jag lära mig att leva med. Jag drömmer om att kunna jobba halvtid igen och det är väl dit jag försöker att ta mig. Vi får se om jag lyckas. Här i livet måste man vara stark och satsa på det man vill. Ibland kan man få hjälp men det är inte alltid en självklarhet. Jag känner att samhället har lätt för att svika enskilda individer.

Besök gärna min Youtube-kanal

/Johan Öberg/