Jag har fått äran att skriva till denna blogg. Min första tanke på ämne till mitt inlägg var att det skulle handla om vilka förändringar jag utifrån mitt arbete på Funktionsrätt Jönköpings län ser i samhället sedan jag var en liten kille på 80-talet tills nutida dagar. Har samhället blivit bättre sedan jag var liten, är det ungefär samma, eller bättre? Ja visst har det sedan dess hänt mycket positivt med tillgängligheten i samhället, vi kan se tydliga resultat att tillgängligheten blir bättre – och ibland har vi inte kommit någonstans alls. Men mitt inlägg tar nu avstamp i 80-talet.

Jag växte upp i ett litet samhälle i Kalmar län, och har sedan födseln inte kunnat använda mina ben, jag fick diagnosen Athrogryphos Multiplex Congenita, vilket för mig drabbade mina benmuskler så de inte kunde utvecklas fullt ut. För att ta mig fram har jag använt olika förflyttningshjälpmedel såsom scootrar, manuella rullstolar och benortoser. Numera är det den manuella rullstolen jag använder mig av alla dagar i veckan.

Min mamma gick med i föreningen RBU (rörelsehindrade barn och ungdomar) när jag var liten för att träffa andra föräldrar i liknande situation. Detta gav mycket glädje och styrka hos mina föräldrar, vilket även jag fick genom föreningens alla familjeaktiviteter.

När jag var tolv år gammal (1995) frågade min mamma om jag ville följa med på ett styrelsemöte som länsföreningen hade. Jag tänkte - detta kommer inte bli speciellt roligt - men jag ger det en chans, det är ju något jag tidigare inte varit med på. Vi åkte till föreningslokalen i Oskarshamn, och jag märkte att det var ungefär som jag förväntade mig, men efter lite funderande fick jag mer insikt i vilka möjligheter som fanns i att kunna förändra saker som man inte är helt nöjd med. Detta gav helt nya tankar på omvärlden!

Något år senare (1997) fick jag höra talas om att en ungdomsförening skulle startas i Kalmar Län, och föreningen var RBU:s ungdomssektion Unga RBU-are. Engagemanget i Unga RBU-are fortsatte i ett par år - vi anordnade aktiviteter i länet, sökte bidrag för olika saker vi ville göra. Sen en dag fick jag frågan om jag ville vara med på Unga RBU-are:s ungdomsstämma. Den skulle hållas på en konferensanläggning utanför Stockholm. Oj, ska jag åka själv till Stockholm? Direkt började jag fundera på hur det skulle kunna vara möjligt. Var tåget anpassat, vad händer när jag kliver av tåget, då ska jag byta till ett annat tåg mot Bålsta, vem möter upp mig osv. Det praktiska löste sig och jag deltog på stämman. Jag fick mersmak av att träffa flera medlemmar, och den nationella styrelsen.

Efter några fler år blev jag invald till riksstyrelsen, och sen efter ytterligare några år blev jag förbundets ordförande. När jag blickar tillbaka ser man några saker som sticker ut lite extra om vad som åstadkommits under de åren jag var aktiv på nationell nivå. Projektet ”Livsstilsprojektet” som på ett etnologiskt sätt visade på hur livsvillkoren såg ut för unga personer med en fysisk funktionsnedsättning, en rapport som fungerade som ett intressepolitiskt verktyg för att förbättra livsvillkoren hos unga personer med en funktionsnedsättning. Nästa projekt jag var involverad i var projektet ”Särskild, Särskiljd eller Avskiljd?” – om elever med en funktionsnedsättning och deras situation i grundskolan. Detta projekt var i tre delar. En empirisk studie om skolsituationen (svar från elever och föräldrar), en etnologisk studie där en etnolog följde vardagen hos några elever, och sista delen var en handbok: ”Visst har jag rätt att..”. Handboken användes av lärare, pedagoger och föräldrar - och såldes i många hundra exemplar över hela landet.

Nu snabbspolar jag till nutid, och arbetar som ombudsman hos Funktionsrätt Jönköpings län. Jag har hållit i utbildningar och föreläsningar inom tillgänglighet, och inventerat allt från en korvkiosk till Abiskos fjällstugor. Jag har jobbat med tillgänglighetsfrågor i många år nu, och har observerat några saker jag vill dela med er läsare.

Första observationen är ”kunskap”. Den måste hela tiden fyllas på och vi måste varsamt dela med oss av den till varandra. För det kommer och går personer till olika tjänster/positioner överallt hela tiden. Så bästa botemedlet är att dela med er av er berättelse. För ingen vet den bättre än du själv.

Andra observationen är ”vem är experten?”. Den bygger på slutsatsen av observation ett – du är experten! Du vet bäst hur exempelvis ditt hjälpmedel fungerar, du vet bäst hur det är för dig att ta dig till mataffären och handla. Den egna erfarenheten är den mest angelägna kunskapen.

Tredje observationen är ”köttätaren säljer enbart vegetariskt”. Den bygger på slutsatsen av observation två – en expert som enbart inhämtar kunskap och inte lever i det självupplevda som kunskapen baseras på, vet inte hur det ”smakar”.

Våra lagar och regler kring tillgänglighet finns såklart, och de definierar en minsta nivå av tillgänglighet i samhället. Det betyder inte att det är en okej nivå. För när samhället successivt blir byggt på mer kunskap om vad som är bra för personer med funktionsnedsättning får vi till slut ett ännu mer inkluderat samhälle.

ST:
Johan i närbild.
Han har på sig
en mörk jacka
med en orange
väst ovanpå. På
huvudet har han
en brun gubbkeps. 


/Johan Steirud/