Idag läser jag i tidningen att ett grishjärta har transplanterats in i en människa, för första gången i historien. En historisk dag, för både människan och grisen. Om grishjärtan kan rädda liv, rent av ge liv till döende - fantastiskt. Grisen borde få Nobels medicinpris, åtminstone för insatsen. Som transplantationsteamet i Maryland. Kan dock inte låta bli att tänka på vad grisen dog av. En amerikansk gris, förmodligen. Här lite längre österut skulle kanske dödsorsaken stavats Årets Julskinkedöd. Vem vet.

Var grisen funktionsnedsatt, handikappad, funktionsvarierad? Är mannen med grishjärtat funktionsnedsatt, handikappad, funktionsvarierad? En vän till mig tyckte att om man är så extremt fascinerad av att forska på grishjärtan, ägna sina vakna timmar åt att enbart syssla med gris vs människa, ja, då måste man väl ha en eventuell outtalad Aspberger-diagnos. Vilket ju en hel del av forskningskåren nog lär ha. Funktionsnormal? För när är man funktionsnormal? Hur långt från mittfåran ska man gå? Vem sätter gränsen för det funktionsrätta jaget? Jag? Du? De? Vem är De Andra?


Sitter du i din rullstol och känner dig nedsatt? Har du svårt att prata med andra och känner dig nedsatt? Tycker du dig vara för mycket och känner dig därför nedsatt? Vaknar du upp på sjukhuset med ett grishjärta och känner dig onormal? Vi ser inte hur tankarna ser ut. Finns det onormala tankar? Bara onormala handlingar? Tanken du tänker är inte alltid tanken som kommer ur din mun. Tankarna du för med dig själv, din inre dialog, vill många benämna som själen. Den är dig. Jaget. Duet. Ditt funktionsupphöjda jag. Där ser ingen hur du är och tänker. Så det är alltid i möte med andra du får din funktionsvariation bedömd. Visst, myndigheter måste veta hur funktionsvarierad du är för att du ska få dina bidrag, sjukpenning, försörjningsstöd. Men, utöver detta får aldrig funktionsvariationen bli en stämpel som andra sätter i din panna för att parkera in dig i ett hörn. 


När jag håller mina föredragsföreställningar är detta mitt motto, min version - att inte bli fångad i ett hörn på grund av sitt beteende och eftersträvan att bli så förbaskat normal. Det är en hopplös kamp. Ingen vinner den. Jag ser det som en mission - att utrota Vanlighetsfascismen, ersätt den med en Värdighetstanke. Efter så många år på scenen och skrivna ord i mina böcker, har jag aldrig träffat på en normal svensk. Inte en normal norsk heller för den delen. Och jag blir lika glad varje gång detta inträffar. Så Frisk Som Jag Vill Bli, är min rubrik idag. 


Tourette är ofrivilliga rörelser, läten, tvångstankar. Idag tar jag Mr Tourette i handen och säger "välkommen vidare på resan". Då släpper ångesten och det negativa. Det finns en dos av det negativa i alla människors liv men låt den inte få mer en fem procent på en bra dag. Det styr dig bara mot normalitetsavgrunden. Mina nära och kära vet om att jag är Pelle, inte en diagnos. Det är bara när konferenciern presenterar mig eller när jag blir intervjuad jag påminns om att… just det diagnos. Annars har jag efter många år av tvång, uteliggarliv och inneboendebestyr lärt mig strunta i hur folk reagerar om man låter för mycket eller fel. Det är en annan visa, att lära sig strunta i vad andra tycker. Lär man sig det upphör halva funktionsvariationen. Det får jag ta nästa gång. 


När mannen med grishjärtat förhoppningsvis överlever och fortsätter fungera som människa, kan ingen se att det är grishjärtemannen som parkerar bilen, ingen kan se hans tankar. Ingen kan heller se dina funktionsvarierade tankar. För tänkt hur mycket häftigare det är med funktionsvarierade tankar än funktionsmonotona meningar. Tack Rebecka för din varierande blogg. 


Peace, love and coffee!

 


ST:
Pelle sitter vid ett
piano. Han ser in
mot kameran
och har händerna
mot pianot. 


/Pelle Sandstrak/