För två och ett halvt år sedan träffades vi för första gången, fåren och jag. Det var ett intressant möte där det tuggades på rullstol, hoppades upp mot mitt knä och nosades i mitt ansikte. Vi var nyfikna på varandra och blev snabbt vänner. Jag fick fyra, vilket snart därefter utökades till fem, fårvänner och fåren fick en ny människovän. Efterhand lärde jag känna deras olika personligheter. Där fanns en av de fem som inte riktigt var som de andra fåren, som skiljde sig lite extra ur gruppen. Gösta. Han blev direkt speciell för mig. Han är den som sedan dess har hållit mig mest sällskap i hagen, han som stått stilla intill mig medan jag hållit om och klappat honom. Aldrig att jag för ett och ett halvt år sedan trott att jag skulle få en sådan relation till ett får. 

Idag flyttade fåren till ett nytt hem. Från Volt ryttarförening hem till en av föreningens ledare. De kommer att få det bra i deras nya hem men de kommer vara saknade av mig. Att sitta i hagen hos fåren och borsta deras ull. Att få hålla om Gösta. Det är en härlig känsla, någonting som jag har mått bra av. 

Alla borde någon gång få ha en Gösta i sitt liv. 

ST: 
Jag sitter och
håller om Gösta
med min ena arm
och lutar huvudet
mot hans huvud. 
Gösta är ett svart
får. 

 


Hjulen snurrar, hjulen rullar...
/Rebecka/