Vi var på en internationell psykodramakonferens där ett inslag i programmet var examination av nya psykodramaledare. Jag tror det var mer nervöst för dem än det var för mig när jag hade min examination och då var jag ändå så rädd att jag mådde illa den gången. Nu var det sommar och jag själv hade varit utexaminerad i flera år. Jag hade bestämt att jag skulle gå på en av examinationerna på eftermiddagen. På morgonen innan hade vi en gemensam uppvärmning där vi bland annat dansade och sjöng och jag dansade med killen som skulle vara i hetluften sen. Jag önskade honom lycka till. Jag kände mig glad och generös. Min egen examination hade varit förskräcklig, även om det till slut gick bra. För er som inte vet, kan jag berätta att en psykodramaledares utbildning pågår i 9 terminer och avslutas med ett teoretiskt och ett praktiskt prov. Det teoretiska är en uppsats och det praktiska handlar om att leda ett psykodrama inför publik och examinator. Jag blev godkänd på det praktiska provet, men uppsatsen underkändes. Jag fick beskedet samtidigt som alla som var där för att fira mig fick det. Det var fruktansvärt. Jag hade planerat en fest och slagit på stort. För att göra en lång historia kort hade vi ändå fest och min uppsats blev så småningom godkänd. Så, att jag kunde känna med den här killen och ville visa honom det, var ju inte så konstigt.

Och han behövde verkligen alla lyckönskningar han kunde få. Det tänkte jag när jag några timmar senare satt bland publiken. Han var så nervös att han glömde viktiga och elementära saker och han lyckades inte hålla kontakten med oss i publiken. Några höll till och med på med sina telefoner. Jag tyckte det var obehagligt att sitta där. Det var som att befinna sig inne i hans mardröm, en sådan som man kan ha precis innan man ska göra något viktigt. Ni vet, i drömmen går allt fel som rimligtvis kan göra det, plus lite till, så vaknar man och drar en lättnadens suck för att det bara var en dröm och så går det ändå rätt bra, det man var så nervös för. Bara det, att det här var på riktigt.

- Han kommer aldrig att bli godkänd, tänkte jag och i tankarna var jag tillbaka till min egen examination. Jag mindes skammen och besvikelsen, kunde känna hur den kändes, hur det hettade i kinderna och hur svetten började rinna över hela kroppen, men jag mindes också hur tröstad jag hade blivit av den person som kom fram till mig efteråt och sa:

- Min uppsats blev inte heller godkänd och jag blev så förbannad att det tog 10 år för mig att göra den klar.

Förstå mig rätt, det var förstås inte det där med att det tog 10 år för honom att bli klar, nej, men att få höra att detta hemska hade hänt fler än mig och att den här personen hade reagerat med ilska, det var tröstande och befriande.

Äntligen tog psykodramat slut, men det hemska var inte över för det. Nu tog examinatorn vid. Hon ställde frågor om varför han hade gjort si eller så och varför han hade valt att inte göra det eller det. Hon kommenterade även den bristande kontakten med oss som grupp. På hans svar kunde jag höra att han inte heller trodde att han skulle bli godkänd. Jag satt och vred mig på min stol trots att jag faktiskt höll med examinatorn om allt hon sa. Till slut var vi ändå klara och examinatorn gick iväg för att konferera med de andra i utbildningsgruppen. Publiken började troppa av en efter en, men jag stannade kvar. När vi var ensamma gick jag fram till honom och berättade om min examination. Jag sa att det ändå hade ordnat sig till slut och så sa jag väl något mer, om att det inte är så lätt med sådana här system som gör en så väldigt nervös. Jag avslutade med att sträcka fram min hand. Han tog den och sa:

- Jag är glad att du är här. I morse när vi dansade så tänkte jag att det är så fint att se en blind person här, en som ser så glad ut. Du vet, jag har jobbat med blinda ganska mycket.

Det var som att få en smäll, eller som att få en hink med iskallt vatten över huvudet. Jag blev fullkomligt svarslös. Jag hade velat trösta och uppmuntra, som en erfarnare kollega. Jag hade visat min sympati, försökt vara en bra människa och göra det mot honom som någon hade gjort mot mig och som hade hjälpt mig en gång och han kunde inte ta emot det. Det kanske jag hade kunnat förstå, han var väl besviken och ledsen och kanske skämdes han också, men att han dessutom förminskade mig till enbart min funktionsnedsättning och satte mig på plats, det är inte försvarbart.

Jag gick därifrån, stukad, med de vanliga demonerna som naturligtvis började vädra morgonluft. De som säger:

- Ja men, hur kunde du ens tro att du skulle räknas som en bland andra. Det spelar ingen roll hur mycket utbildning och erfarenhet du skaffar dig, du kommer ändå alltid att vara blind och annorlunda. Försök inte glömma det, glöm aldrig det.

Han blev så småningom godkänd och jag vet inte hur ofta han tänker på sin examination. Ibland tror jag nästan att jag tänker på den mer än han.

ST: Sofia står tillsammans med
sin ledarhund. De står i 
stadsmiljö med en å
bakom sig. Det är sommar
och solen skiner. 

/Sofia Thoresdotter/