Det var ett sammanhang för ett år sedan. Ett tillfälle som jag minns men som jag inte placerat i något viktigare fack i minnet. Jag befann mig i Sofiakyrkan, det var gudstjänst i regnbågens färger. Jag hade placerat mig i mittgången, intill mitt sällskap som satt sig i en av bänkraderna. Det var ingenting jag noterade över, att jag vid den stunden inte var fullt inkluderad. Jag visste sedan innan hur det ser ut inne i Sofiakyrkan och är medveten om att många kyrkor är från en tid långt före man började tänka på tillgänglighet för alla. Därför är också kyrkor sådana byggnader som jag redan i förväg tänker mig kan vara otillgängliga på ett eller annat sätt. 

Jag blev iakttagen vid det där kyrkobesöket för ett år sedan. Någon noterade att jag tvingades sitta där jag satt och denna någon tyckte inte alls att det var okej. Jag håller självklart med. Jag hade mer än gärna slunkit in hyfsat obemärkt de fåtalet gånger jag besöker kyrkor. Att kunna känna mig inkluderad istället för exkluderad.

Denna någon som iakttog mig nöjde sig inte med att bara konstatera och misstycka. Denna någon glömde inte. Istället agerade denna någon och tog initiativ till att alla kyrkor som tillhör Svenska kyrkan i Jönköping ska bli mer inkluderande vad gäller tillgänglighet. Oavsett om jag är glad i kyrkor eller inte, så gör sådana här saker mig glad. Att någon ser, noterar, reflekterar och agerar.