Det är svårt ibland att bemöta okunskap när man samtalar om funktionsnedsättningar eller variationer om man så vill. Många människor lyssnar gärna när man delar med sig av sina beskrivningar om sina svårigheter. De kan ställa frågor och jag svarar så gott jag kan utifrån mina erfarenheter och kunskaper. Jag är en källa utav många. Själv har jag ADD som ingår i diagnosen ADHD. Även om kunskapen och information har ökat något om ADHD så finns det fortfarande en viss stigmatisering.

När man samtalar med många så är det tydligt att många menar väl. Men i välviljan så kan det finnas okunskap som kan såra eller skapa frustration. Det är ganska vanligt att man får höra ”jag har nog en släng av ADHD”. När det är uppenbart då de inte tagit till sig att lyssna på de svårigheter det medför. Då blir jag frestad att svara ”jag har nog en släng av normalitet”. Jag vet att dessa kommentarer inte har för syfte att förminska eller såra. Men dessvärre så är det så det upplevs. Det finns situationer då jag vet att det underlättar om jag berättar om min ADD och vilka svårigheter jag har och vad jag kan behöva hjälp med. Till exempel på arbetsplatsen eller i kontakt med myndigheter. Jag fick min diagnos i vuxen ålder och jag valde att vara öppen med det. Och det var då jag blev upplyst om hur svag kunskapen om min funktionsvariation var och hur många fördomar det finns. ” Så du har ADHD? Men du hade väl en bra uppfostran?” Detta fick jag höra av en nära bekant. Då fick jag förklara så gott jag kunde om hur hjärnan fungerar och att det inte har med uppfostran att göra. För mig är det viktigt att försöka att inte bli arg när jag möter okunskap då det ligger en välvilja bakom. Och när goda intuitioner finns så bemöter jag dem gärna. Många gånger har jag mötts av kommentaren ”alla verkar ha en diagnos nu för tiden”. Då försöker jag fylla i denna kunskapslucka med att nämna att det endast är en viss procent som har någon form av NPF, men däremot så pratar man mer öppet om det nu och därför kan det upplevas som om diagnoser ökat. För visst är det väl som så att det inte är diagnosen som är problemet utan det är funktionshindret bakom namnet som är problemet? Så varför reagerar så många just på bokstäverna ADHD? Jo, för att det fortfarande råder en viss stigmatisering kring diagnosen. Många har kvar bilden av stökiga elever som sätts i särskilda klasser i skolan. Så redan där har man fått lära sig att dessa individer skall särbehandlas. Eller till och med hållas på avstånd. Denna syn på dem med NPF lever till viss mån kvar. Men idag har vi mer kunskap om vad det handlar om och kan bemöta dessa individer bättre. Våra skolor behöver fortfarande mer utbildning om hur de skall bemöta detta och kunna inkludera alla anser jag.

Jag har själv varit med i situationer där tex arbetsgivare tydligt särbehandlat mig på grund av min diagnos. Man har då tagit sig tolkningsföreträden och utgått från sin bild av vad jag kan eller inte. Detta såklart utefter sina begränsade kunskaper om vad just min NPF medför. Jag har också i arbetslivet upplevts det motsatta. Då arbetsgivare och kollegor varit förstående och hjälpsamma och det är just i dessa sammanhang av förstående människor som man känner sig trygg i. Sådana sammanhang är tyvärr ganska ovanliga när man lider av NPF.

Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva om när det gäller bemötande. Men jag får avsluta här för denna gången. Och jag är så tacksam för att jag fick vara med och gästskriva i denna fina blogg. Ta hand om er!


ST:
Niclas står mot en
ljus vägg. Han ser
in mot kameran och
har ett ler svagt. Han
har långt hår uppsatt
i en svans och en svart
tröja på sig. 


/Niclas Ankarbranth/