Att ord kan ha olika betydelser och att man måste få in ordet i rätt sammanhang för att få den rätta tolkningen är jag väl medveten om. Ändå har jag emellanåt svårt att få rätt tolkning. Jag uppfattar ibland någonting såsom det sägs och ser inte någon annan betydelse. Kanske inte alls eller kanske inte förrän senare. Jag svarar därför också på frågan så som den nämndes. Många gånger kan sådana misstag rättas till direkt men ibland kan det bli fel och få konsekvenser. 

Jag har, speciellt det senaste året, fått höra att jag gör många bra saker. Att man sett hur jag utvecklats som person sedan de lärde känna mig. Att det är bra att jag bloggar, bra att jag är aktiv och engagerar mig ideellt. Att det jag gör är viktigt, helt enkelt. För mig har det hela tiden varit en självklarhet. Jag har en koppling till funkisvärlden genom att jag är rullstolsanvändare. Det blir en naturlig del för mig att sysselsätta mig med påverkansarbete inom funkisvärlden. En värld jag lever i och därför väl känner till. Jag blir irriterad när jag hamnar i situationer där jag utesluts på grund av att jag är rullstolsanvändare. Jag använder mig då många gånger av min irritation till att uppmärksamma situationen. Talar jag inte om att någonting inte är som det ska vara blir det förmodligen aldrig någon förändring. Många är heller inte medvetna om att de genom små detaljer utesluter en hel målgrupp. Egentligen gör jag samma sak i min vardag, som privatperson, som jag gör inom styrelsens värld. Jag uppmärksammar samhället om brister, det vill säga funkofobi, och jag delar med mig av den kunskap jag sitter på. Ibland behöver jag inte skriva eller öppna munnen och prata. Ibland räcker det med att jag befinner mig utanför en butik som har trappor in. Genom att en gående person ser mig sitta där blir den medveten om att en problematik finns. Det skapar hos en del personer funderingar och diskussioner och det sprids från en mun till en annan. Ju mer sådant sprids desto mer påverkan kan det bli så att någonting ska bli till det bättre.

Jag tycker om att vara en del av olika styrelser och arbetsgrupper. Det är genom styrelsearbetet jag får gemenskap med likasinnade och en möjlighet till att påverka någonting till det bättre. Jag blir en röst för många andra personer. Jag har de senaste åren gått med i allt fler styrelser för att kunna jobba med påverkansarbete inom olika områden. Det finns speciellt ett ord som ligger mig nära och som jag tycker mycket om. Funktionsrätt. Även om inte alla styrelser jag sitter med i har en direkt koppling till funkisvärlden så finns funkisperspektivet med mig som en naturlig del. Det blir också till någonting som smittar av sig till andra.  

Funktionsrätt, det är ett bra ord. Alla, oavsett funktion, har nämligen rätt till ett fullvärdigt liv och det ska vara på lika villkor för alla. Jag önskar att alla kunde vara lite mer förstående och accepterande mot varandra kring våra olika funktionsförmågor. Det borde vara en självklarhet men så ser inte samhället ut.

Trots det jag fått höra det senaste året har jag haft svårt att ta det till mig. I alla fall utåt sett. Inombords blir jag glad av orden. Det finns ett par personer som har fått mig att ta steget vidare. Jag har nu mer insikt i att det jag gör har en stor roll. Att jag syns utåt mer än vad jag tror. När jag är del av en styrelse är jag just en del av någonting. Jag är inte ensam. Jag har andra att prata och diskutera med. Att ensam representera någonting är nytt för mig. Jag är inte van att ge mig själv "en klapp på axeln" genom att inför andra prata om saker jag åstadkommit. Jag är helt enkelt för försiktigt ibland och jag har svårt att hitta orden. Det är till en nackdel i vissa sammanhang. 

Jag har själv valt att starta Galen groda i rullstol. Att jag ska skriva om mig själv och dela med mig av mitt synsätt, mina erfarenheter som funkisperson. Att driva Galen groda i rullstol gör att jag representerar någonting på egen hand, det som jag inte är så van vid att göra. Att skriva är däremot min grej och så har det alltid varit. I skrift kan jag uttrycka mig på ett annat sätt än vad jag ibland kan göra verbalt. Jag har sedan jag startade bloggen för lite mer än ett år sedan utmanat mig mer och mer. Jag har skrivit om sådant som jag tycker är obekvämt att nämna men som jag anser måste nämnas för att det inte pratas så mycket om. För ett år sedan hade jag inte en tanke om att jag skulle skriva om sådant som en del inlägg innehåller. Inte på ett sådant öppet sätt. På något vis har det ändå blivit så, att jag välkomnat in folk i mitt mest privata. Genom att ha skrivit de där inläggen har jag utvecklats som person och genom att fortsätta skriva utvecklas jag alltmer efterhand. Jag vill att min blogg ska läsas av så många som möjligt. Jag vill att Galen groda i rullstol ska bli ett namn som folk pratar om. Att det jag skriver ska kännas igen hos en del personer och ge nya synsätt hos andra personer och väcka frågetecken som vill ha svar. Genom Galen groda i rullstol välkomnar jag äldre generationer in till funkisvärlden. Med mina barnboksmanus vill jag någon gång kunna få ge ut färdiga böcker. Då får jag möjlighet att välkomna in den yngre generationen till funkisvärlden. 

Sedan pandemin började våldgästa världen har jag haft möjlighet att synas och nå ut i kanaler som jag utan pandemin inte hade haft möjlighet till. Tack vare att träffar och möten idag är digitala kan jag delta i dessa. Träffar och möten som en vanlig vardag annars hade anordnats fysiskt någonstans i Sverige dit jag inte kunnat ta mig. Jag har på så vis blivit ett namn inom nya kretsar. 

För ett antal månader sedan fick jag ett mail. Jag förstod först inte vad det handlade om och jag fick läsa det flera gånger. När jag förstått innebörden började jag sedan fundera över min koppling till det hela. Det är ingenting som jag har kunnat prata öppet om så jag har inte haft möjlighet att diskutera med andra som jag annars hade gjort. Jag har efterhand kunnat ta till mig det mer och jag är mer glad än vad jag troligtvis visar. Det handlar om någonting som för mig är stort men som jag har svårt att sätta ord på. 

Jag har idag fått en slags andra chans och den tänker jag kämpa med. 

 




Hjulen snurrar, hjulen rullar...