Så kom det där samtalet. Ett samtal jag väntat på och funderat över när det skulle komma. Om det varit rätt och riktigt skulle det ha kommit inom tre månader, jag fick vänta i fem månader. Och när nu samtalet väl kommit känner jag mig mindre förberedd än vad jag gjorde innan jag tryckte på svara-knappen. Om fyra veckor är det dags för mig att besöka sjukhuset. Inte för något av, för mig, standardbesöken utan för ett lite längre besök. Ett par dagar, är det sagt. Det kommer att bli ett "före" och ett "efter". Före och efter operationen. För det är vad mitt ärende på sjukhuset handlar om, en operation. Min mage kommer att öppnas upp och min tarm kommer att ledas ut till öppningen. Där kommer den förbli med en påse fastsatt. Med mina egna ord förklarat, en läkare hade sagt det på annat sätt. 

Jag är inte speciellt stressad inför operationen, då sover jag ju. Det stressar mig däremot att behöva vara hemifrån. Borta från min katt, Fröken Märta. Och att bli tilldelad en säng som förmodligen befinner sig i ett rum där andra patienter också finns så att jag inte kan vara ensam. Att efter operationen direkt behöva börja träna på att hantera någonting nytt. Att se sin tarm hör ju inte till vanligheten och jag vet inte hur jag kommer att reagera över att framöver behöva göra det varje dag.
Om fyra veckor är det alltså dags, om det blir som det är planerat. 

 



Hjulen snurrar, hjulen rullar...