Livet är som en berg- och dalbana, ena stunden är man på topp och andra stunden är man på botten. Jag har dagar där jag kan vara på topp och inte känner några bekymmer, sedan kommer det dagar där jag kan känna mig nere och något sätter ett hinder för mig. Att leva med en NPF-diagnos är tuffare än vad man tror.

Jag fick autism när jag var 20 år vilket är, enligt mig, väldigt sent. Det var min tredje utredning jag gjorde som gav mig svaret. Första gången jag gjorde utredning var jag 3 år. Det var mina föräldrar som upptäckte att jag var sen i utvecklingen och ville kolla upp varför. Man kunde inte hitta något svar på det. Min andra utredning gjorde jag när jag var 10 år. Här kunde man inte heller konstatera vad som var annorlunda med mig utan istället kom man fram till att jag hade en språkstörning.

Under åren som gick fick jag gå igenom saker som påverkade mig mycket. Jag hade problem med kompisar i min klass, jag kunde uttrycka mig genom att säga saker som tolkades elakt. Jag fick reda på det via mina lärare, de kunde fråga mig varför jag uttryckte mig dumt för mina kompisar. Jag kunde känna ångest kring det och skämdes mycket och jag kunde inte heller då står för mina misstag. När man går på högstadiet går man igenom saker i sitt liv, man vill känna sig omtyckt, man fick inte vara annorlunda eftersom det ansågs vara fel m.m. När jag tänker tillbaka inser jag att det där var inte mitt sanna jag, jag var vilsen och mådde dåligt över mitt beteende. Vändningen kom sakta men säkert under gymnasiet. Jag kunde äntligen inse vem jag var och jag kunde även inse vad jag höll på med. Jag bestämde mig att göra en ny utredning som skulle visa sig vara den tredje.

Jag började förstå mig själv mer och jag kunde hitta sätt att hantera saker som var ett problem för mig. Jag fick jobba mycket och det var svårt, men jag fick enorm stöttning från folk i min närhet - utan dem hade jag aldrig kunnat klara av det. Jag började även kolla upp mer om innebörden att ha en NPF-diagnos för kunna förstår mig mer och som jag sedan skulle ta vidare genom att sprida. Idag är det mer vanligt att prata om NPF, men jag önskar att någon hade kunnat pratat mer om det när jag var yngre. Det var inget man pratade så mycket om då, vilket är sorgligt.

Jag sitter här idag, pratar öppet om hur det är att leva med autism och hjälper många som har det tufft. Jag tycker det är viktigt att förstå innebörden att leva med en NPF-diagnos, eftersom det är något som man föds med. Jag har inte självmant valt att leva med det, utan jag föddes med det. Jag är fortfarande en människa med ett värde och jag kan göra fel. Min diagnos kommer vara med mig i resten av mitt liv. Jag kan däremot hantera den bättre genom att jobba på mina svårigheter. Om jag klarar av att hantera mina svårigheter och kan leva, så kan du med!

Mitt namn är Fanny och jag är öppen om min diagnos. Vill ni följa min vardag och veta mer om autism kan ni hitta mig på Instagram och Youtube.

ST:
Fanny ser in mot
kameran och ler. 
Hon har blont,
långt hår. Hon har
en svart tröja
på sig. 


/Fanny Elmgren/